När jag var yngre, runt högstadiet, var att få en flick-/pojkvän åtminstone för mig tätt sammankopplat med att vara snygg. Var man tillräckligt snygg fick man en flick-/pojkvän och hade man en flick-pojkvän var man tillräckligt snygg. Vem man var (läs: ville vara) ihop med var nästan uteslutande baserat på ytliga faktorer; låg håret rätt, såg sminket bra ut, hade jag tillräckligt cool stil, log och skrattade jag på rätt sätt osv.
Jag sorterade i huvudet mina vänner efter hur snart [jag trodde att] de skulle få flick-/pojkvän och satte mig själv långt ner på denna lista. Nej, jag såg inte mig själv som snygg. Jag levde fortfarande kvar i efterdyningarna av min mobbning och den kassa självbild det gav mig. Det kan hända att det var just denna bilden av mig själv som "ful" som gjorde att snygghet blev den allra viktigaste faktorn i mina framtida-partnerskaps-kalkyler, något det definitivt gjorde var dock att jag fick det väldigt svårt att se de som faktiskt var intresserade av mig "ändå". Jag är idag hyfsat säker på att det åtminstone fanns två pojkar under de där tre högstadieåren som inte tyckte att jag var alldeles hemsk, men det tog mig på tok för lång tid att lista ut och ännu längre tid att faktiskt acceptera. Mitt fokus på alla de där yttre faktorerna gjorde också att jag var en idiot mot dem. Inte medvetet och (förhoppningsvis) inte elakt, men jag gav dem aldrig en ärlig chans. De passade helt enkelt inte tillräckligt väl in i mallen och jag valde därför bort dem av samma anledning som jag inombords kräktes åt att andra valde bort mig.
Det är lättare sagt än gjort det där med att undvika hycklande. Även idag funderar jag ibland på hur jag egentligen efterlever mina egna, högt ställda, krav. Jag har visserligen höga krav även på mig själv (min älskade psykolog-mamma har en hel del att säga om detta), men dessa har i stort en annan form än de jag ställer på en eventuell partner. Där jag vill att hen ska vara supervältränad tänker jag bara själv att jag i stort ska leva hälsosamt, där jag vill ha nördighet och passion kräver jag resultat hos mig själv osv. På samma gång måste man nog räkna med en viss grad av hycklande från vem som helst, det är en del av vad som gör oss mänskliga.
Just min mänsklighet har jag ibland svårt att hantera (här får du rätt, mamma). Idag ser jag inte längre mig själv som ful och min självbild har blivit extremt mycket bättre sedan högstadiet. Jag är dock [fortfarande] singel och blir till och från lite desperat i den situationen. Jag vill men hittar inte någon. Till viss del vet jag att det handlar om mina höga krav på min motpart, men precis som i högstadiet kan jag inte låta bli att undra om det har något med hur jag är att göra, om jag på något sätt är bortstötande för andra människor. I mina mer rimliga stunder inser jag att så antagligen inte är fallet (åtminstone inte gällande de allra flesta), men mitt liv består definitivt inte bara av rimliga stunder.
Till skillnad från högstadiet ligger dock inte mitt fokus längre på hur jag ser ut (tack pubertet, stil-nörderi och tidigare killar), utan förskjuts istället till min person. Vilket genast komplicerar saker. En person består av så oändligt många små faktorer som jag inte är säker på om det är hälsosamt för en 20-års-krisig människa att grotta ner sig i. (Är det mitt första intryck det är fel på? Eller vad jag visar sedan? Är jag för på? Eller för distanserad? Tråkig? För mycket? VEM ÄR JAG?) Kanske är det just därför min tveksamhet hamnar här. Kanske kommer mina teorier kring varför jag inte hittar någon alltid cirkulera kring mina största personliga osäkerheter. Kanske är det det mest naturliga och mänskliga av allt. Det är dock ingen tvekan om att det lägger ett extra lager av ångest på hela hitta-dig-själv-grejen som jag helst skulle vara utan. Visst att det kan vara bra att lysa upp de delar av sig själv som man behöver jobba med, men man behöver inte ställa de delarna nakna på en scen och lysa med den starkaste spotlight man kan hitta på dem. Fel tenderar att hittas ändå och om jag bara lyckades sluta se dem som hinder för att hitta någon kanske jag faktiskt skulle lyckas hitta någon. Det, om något, är ett catch-22.
